Många ord
1kommentarer
Tänk vilken underbar familj man kan ha. Bara det faktum att äldsta systern faktiskt vill ha en hos sig i Umeå och njuter av det lika mycket som en själv. Vilken tur, alltså. Skratta eller gråta spelar ingen roll, bara tiden som spenderas med syskonen är så underbart betydelsefull!
Fick just veta av Sofias extrapappa Hans att jag ska få däcka på deras soffa inatt efter våran klassfest/ halloweenfest tills Sofia festat färdigt och vi kan fara hem. Det känns så skönt att det finns sådana människor som låter en bara vara någonstans för att låta tiden gå. Tänk vilken liten gest det är att låta någon sova på soffan och det underlättar massor för mig (i det här fallet).
Att bara kunna vara utan att man känner trycket att man måste säga en viss sak eller måste göra någonting. Utan att göra något speciellt kan det vara härligare att bara vara med varandra, njuta av sällskapet.
Sen är det ju så att man påverkas av andra människor, "man blir som man umgås". Samtidigt är det bra, att förändras som person. Att vara en självständig person att vara den som "syns" faller sig inte in för mig. Jag är den som "följer John" men vill vara den som är "John". Jag vill vara den som tar plats och syns, men det känns inte som om andra vill låta mig vara den personen. Jag har förändrats sjukt mycket sen högstadiet, då var jag praktiskt taget osynlig men jag fanns där, believe me! Jag tyckte om att sitta för mig själv, tycker om att sitta för mig själv men att bli tvingad att göra någonting eller att vara den som bara hänger på, det är inte helt okej.
Jag brukar inte skriva såna här ingående blogginlägg. Anledningen är den att jag inte vill att andra ska veta hur eller vad jag tänker eller känner. Jag håller det hellre för mig själv, men det hjälper ju ingen. Jag finns men vi alla är bara människor.
Jag har ju sagt att jag sällan har några synpunkterna om någonting, men jag börjar tro att det bara är en undanflykt från att vara med i en diskussion där min synpunkt inte spelar någon roll. Vissa saker vet jag inte vad jag tycker om men andra saker har jag åsikter om men delar dem inte. De känns oviktiga.
Nu ska jag stressa iväg till Arvidsjaur. Klockan tre far vi från Järvträsk och jag har ingenting gjort! Duscha, sminka mig, fixa frillan och "klä ut" mig. Visst borde jag hinns det på drygt två timmar?
Fick just veta av Sofias extrapappa Hans att jag ska få däcka på deras soffa inatt efter våran klassfest/ halloweenfest tills Sofia festat färdigt och vi kan fara hem. Det känns så skönt att det finns sådana människor som låter en bara vara någonstans för att låta tiden gå. Tänk vilken liten gest det är att låta någon sova på soffan och det underlättar massor för mig (i det här fallet).
Att bara kunna vara utan att man känner trycket att man måste säga en viss sak eller måste göra någonting. Utan att göra något speciellt kan det vara härligare att bara vara med varandra, njuta av sällskapet.
Sen är det ju så att man påverkas av andra människor, "man blir som man umgås". Samtidigt är det bra, att förändras som person. Att vara en självständig person att vara den som "syns" faller sig inte in för mig. Jag är den som "följer John" men vill vara den som är "John". Jag vill vara den som tar plats och syns, men det känns inte som om andra vill låta mig vara den personen. Jag har förändrats sjukt mycket sen högstadiet, då var jag praktiskt taget osynlig men jag fanns där, believe me! Jag tyckte om att sitta för mig själv, tycker om att sitta för mig själv men att bli tvingad att göra någonting eller att vara den som bara hänger på, det är inte helt okej.
Jag brukar inte skriva såna här ingående blogginlägg. Anledningen är den att jag inte vill att andra ska veta hur eller vad jag tänker eller känner. Jag håller det hellre för mig själv, men det hjälper ju ingen. Jag finns men vi alla är bara människor.
Jag har ju sagt att jag sällan har några synpunkterna om någonting, men jag börjar tro att det bara är en undanflykt från att vara med i en diskussion där min synpunkt inte spelar någon roll. Vissa saker vet jag inte vad jag tycker om men andra saker har jag åsikter om men delar dem inte. De känns oviktiga.
Nu ska jag stressa iväg till Arvidsjaur. Klockan tre far vi från Järvträsk och jag har ingenting gjort! Duscha, sminka mig, fixa frillan och "klä ut" mig. Visst borde jag hinns det på drygt två timmar?
1 kommentarer
Sofia
06 Nov 2010 13:53
Klart att jag uppskattar att ha er hos mig!! Det är ju jätte roligt =)
Och det märks att du har ändrats som människa sen högstadiet. Man växer jättemycket när man börjar gymnasiet, man växer ännu mer när man får sitt första riktiga sommarjobb, och ännu mer när man ska flytta hemifrån. Du kommer garanterat att bli en John framöver, du måste bara våga. Det gäller bara att ta sig över tröskeln, att våga första gången. Sen faller det sig naturligt.
Kommentera